Yucca (palmliljor) (Asparagaceae tid. Agavaceae). I släktet finns det över 40-talet arter och de växer från sydligaste Kanada ner till Centralamerika. Samtliga arter är städsegröna och är antingen stamlösa, buskartade eller trädartade. Bladen som är fibriga är smalt lansettlika. Blommorna som alltid är vitaktiga, ofta med inslag av violett eller grönt sitter på upprätta blomställningar. Samtliga arter är att betrakta som xerofyter och kräver väldränerad jordsamt ofta skydd mot vinterväta. Speciellt tillväxtpunkten kan lätt ruttna under blöta vintrar på många arter. Arter från östra USA är tåligare mot fukt än de från de torra västra delarna. Yuccor kan förökas vegetativt genom delning av rotknölen (t.ex. Y. filamentosa och Y. flaccida) eller stamsticklingar. Sticklingen placeras i en väldränerad jord och hålls lätt fuktad. Börjar den fälla blad så får du sätta på en plastpåse för att förhindra uttorkning. Lufta ofta så att inte röta uppstår. Vid frösådd lägger man de platta fröna i en kruka med väldränerad jord och täcker dem med ett tunt lager jord eller sand. Håll sedan sådden lätt fuktigt och varmt. Yuccafrön brukar gro efter nån eller några veckor. Arter som kommer från östra USA växer i allmänhet bra i kruka medans de flesta av de från de torra västra delarna växer sämre. Ett undantag är Y. baccata. Av den anledningen bör man sätta ut sina plantor redan efter ett par år. De kan då behöva skydd inte bara mor vinterfukt utan även sträng kyla. Många arter får med åren djup pålrot vilket gör att det är svårt att flytta större väletablerade plantor.
Y. filamentosa, palmlilja. Denna välkända art med ursprung i de östra delarna av USA är stamlös eller får en kort stam. Efter frösättningen dör den blommande rosetten men ersätts av nya skott som rikligen kommer nedtill. De ganska styva bladen kan bli upp till 75 cm långa och 4 cm breda. Bladkanterna är rikligt försedda med böjda trådar (filament). Arten har god härdighet och kan klara sig upp till zon V-VI med lite skydd. Odla den i full sol i en väldränerad jord. Dock behöver den inget skydd mot väta. Den förgrenade blomställningen blir oftas ca metern hög men kan ibland bli drygt tre gånger så hög. Det finns ett par mycket vackra variegerade former av Yucca filamentosa som troligtvis tillhör underarten smalliana. Dessa är ’Golden Sword’ och ’Bright Edge’. Det finns även andra variegerade former av Y. filamentosa (t.ex. ’Color Guard’) men de kan vara svårare att få tag på.
Y. filamentosa ssp. filamentosa
Y. filamentosa ssp. smalliana ’Bright Edge’
Y. flaccida. Denna art är mycket lik den föregående men har mjukare och slappare blad samt tunnare och rakare trådar på bladkanterna. Den har samma krav på skötsel och bör vara snäppet härdigare än föregående art. Den kommer också från östra USA.
Y. flaccida
Y. glauca. Den härdigaste arten i släktet och har en utbredning i större delen av västra USA upp till sydvästra Kanada. Man finner den på höjder upp till ca 2500 m.ö.h. Det är en mycket variabel art som ofta är lågväxande och bildar kolonier med mångar rosetter men som ibland kan få en ganska hög stam. Bladen är mycket styva och smala med en vass tagg i änden. De kan bli upp till 70 cm långa och ca 1 cm breda. På bladkanten sitter ljusa filament (trådar). De relativt stora blommorna sitter på en oftast ogrenad blomställning som sällan blir mer än meterhög. Plantor från de södra delarna kan vara känsliga mot vinterfukt och behöver ett tak över huvudet medans de från de norra delarna bör kunna odlas utan. Plantor från sistnämnda områden är mycket härdiga då temperaturer ner mot -50°C förekommer. Det finns en underart Y. glauca ssp. stricta (Y. glauca v. gurneyi) som är något mera storväxt och som återfinns i ett områden kring n.ö. New Mexiko och n. Texas. Plantor från de allra nordligaste områdena är i gengälld småväxta och räknas av vissa också som en egen underart: Y. glauca ssp. albertana.
Y. glauca i familjen Johnérs trädgård i Torsås
Y. gloriosa, trädyucca, Denna art eller hybrid som fler och fler i dag tror (Y. aloifolia x Y. filamentosa) har sitt ursprung i sydöstra USA. Den har breda styva blågröna blad som kan bli ca 60 cm långa och 4-5 cm breda. Den är stambildande och kan i ett optimalt klimat bli upp till 5 m hög. Blomställningen som är grenad blir upp till ca metern hög. Y. gloriosa blommar vanligen sent på säsongen. Den tål fukt bättre än arterna från västra USA men bör ändå planteras i en väldränerad jord. Den är inte speciellt härdig och kan under kalla vintrar frysa ner även i de mildare delarna av landet. Ge den en solig placering och gärna mot en varm vägg. Relativt snabbväxande. Eftersom den troligen har hybridursprung så är den mycket variabel till utseendet. En del har t.ex. smalare blad än gängse.
Y. gloriosa ’variegata’
Y. recurvifolia. Liksom Y. gloriosa anses denna idag ofta vara en hybrid (Y. aloifolia x Y. flaccida). Den är också stambildande men blir inte lika hög. Bladen kan bli meterlånga och ca 5 cm breda och är mjuka och hängande. Färgen är ofta ganska mörktgrön till blågrön. Bladens undersidor är sträva. Blomställningen blir drygt meterhög och är grenad. Y. recurvifolia är något härdigare än Y. gloriosa. Trots att den likt Y. gloriosa kommer från de sydöstra regnrika delarna av landet har det visat sig att den är känslig mot mycket vinterfukt i rosetten. Av denna anledning bör man skydda den mot för mycket fukt för att undvika röta. Den vill ha ett soligt varmt läge i en väldränerad jord. Relativt snabbväxande.
Y. recurvifolia
Här kan du läsa om flera härdiga arter
Denna sajt använder cookies